Vägen till underlandet

Vintern. Det är nog inte bara jag som har lite av ett hatkärleksförhållande till den. Å ena sidan är den vacker, och kan vara riktigt mysig - speciellt med lite tända ljus och en varm kopp te, uppkurad i soffan medan snön yrar utanför fönstret. Å andra sidan så är det kallt som tusan och solen kikar fram så sällan att man nästan glömmer bort hur den ser ut. Jag är nog en av dem som påverkas lite extra av vintermörkret. I januari så känns allting lite värre och världen lite gråare än vanligt, utan att jag riktigt kan förklara varför. Det är lite småjobbigt, men ingenting lite sällskap av goda vänner inte kan råda bot på, såklart. Men nu, så här innan vi nått mitten av vintern och dagarna blir allt kortare, så känns tanken på att vi sakta försätts i mörker lite dyster ändå. Jag som är så mörkrädd med.

Det är tur att jag kan tänka på mitt lilla äventyr i USA förra vintern som tröst, och hoppas på att den här vintern kommer vara lika generös med spännande händelser. Då kanske jag klarar mig igenom även den här vintern i alla fall, trots allt.