Vägen till underlandet

Något som står mig mycket nära hjärtat är musik. Jag älskar att lyssna på all möjlig musik från flera olika genrer, men nåt har de alltid gemensamt - en text som talar till mig. Det kan visst hända att jag gillar en låt som har en bra melodi men en medioker text, men det är ganska sällan. Däremot så behöver inte en låt ha text för att vara bra, jag lyssnar ofta på instrumental musik. Men när texten i en låt liksom träffar rätt, något poetiskt och vackert, ja då blir jag helt enkelt störtförälskad.  

Som med låten Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare) av Kent. Älska älska.


Det är någonting i den här texten, tillsammans med den underbara melodin, som känns som förhoppningar, nostalgi, smärta och vänskap på samma gång. Som någon tittar bakåt på tiden då det var vi mot världen, du och jag, för alltid och för evigt. När framtiden ännu var oklar, full av möjligheter. Som den egentligen är nu, fast det inte riktigt känns så. Ibland tror jag inte att det kommer bli nåt av mig. Att jag inte är menad att ha ett yrke som känns meningsfullt, eller ens ha ett meningsfullt liv. Det är jag så himla himla rädd för. Att inte vara bra på någonting. Att bli lämnad ensam kvar. Hur ska man våga släppa taget om allt man vet då?