Sällsynta fåglar.
England 2005.
Idag ska jag träffa en mycket god vän till mig; Josefine. Hon har vackert blont hår och ett hjärta av guld. Vi bodde nästan grannar i en sisådär 18 år, men vi blev egentligen inte riktigt vänner förrän en ödesbestämd kväll i Oktober, 2004. Vi hade en gemensam vän som olyckligtvis nog råkat bjuda med både mig och Josefine på hennes hundpromenad den kvällen, men det gjorde ju inget tyckte vi. Jag tror att jag var lite nervös, eftersom jag säkert inte pratat med Josefine över huvud taget på flera år, så nog var det lite spänt i början när vi promenerade där längs vägen. Men så hände det något. Klick sade det, och så pratade Josefine och jag bara på, som om vi aldrig gjort något annat. Hon ville nämligen åka på språkresa till England sommaren därpå, men hade ingen att åka med. Och jag, som aldrig haft en tanke på språkresor förut, föreslog ivrigt att jag skulle följa med.
När jag kom hem den kvällen var jag alldeles uppspelt; mina föräldrar måste säkert ha undrat vad som flugit i mig egentligen. Fast det var ju inte så konstigt. Jag hade ju träffat personen som sedan skulle komma att bli en av mina allra närmsta vänner; den som skulle finnas där för mig och förstå mig när ingen annan gjorde det. En person som jag idag bryr mig så fruktansvärt mycket om att jag vill skydda henne från allt och alla som kan krossa hennes fina hjärta, fast jag vet att det inte går.
Tänk att hon bodde bara några meter ifrån mig hela den tiden; varför dröjde det egentligen 14 år innan vi blev vänner? Kanske var tiden inne då. Livet är allt bra konstigt ibland tycker jag. Men tur är väl det.
När jag kom hem den kvällen var jag alldeles uppspelt; mina föräldrar måste säkert ha undrat vad som flugit i mig egentligen. Fast det var ju inte så konstigt. Jag hade ju träffat personen som sedan skulle komma att bli en av mina allra närmsta vänner; den som skulle finnas där för mig och förstå mig när ingen annan gjorde det. En person som jag idag bryr mig så fruktansvärt mycket om att jag vill skydda henne från allt och alla som kan krossa hennes fina hjärta, fast jag vet att det inte går.
Tänk att hon bodde bara några meter ifrån mig hela den tiden; varför dröjde det egentligen 14 år innan vi blev vänner? Kanske var tiden inne då. Livet är allt bra konstigt ibland tycker jag. Men tur är väl det.
Det är som moln överallt.
New York, vintern 2010. Vintern. Det är nog inte bara jag som har lite av ett hatkärleksförhållande till den. Å ena sidan är den vacker, och kan vara riktigt mysig - speciellt med lite tända ljus och en varm kopp te, uppkurad i soffan medan snön yrar utanför fönstret. Å andra sidan så är det kallt som tusan och solen kikar fram så sällan att man nästan glömmer bort hur den ser ut. Jag är nog en av dem som påverkas lite extra av vintermörkret. I januari så känns allting lite värre och världen lite gråare än vanligt, utan att jag riktigt kan förklara varför. Det är lite småjobbigt, men ingenting lite sällskap av goda vänner inte kan råda bot på, såklart. Men nu, så här innan vi nått mitten av vintern och dagarna blir allt kortare, så känns tanken på att vi sakta försätts i mörker lite dyster ändå. Jag som är så mörkrädd med.
Det är tur att jag kan tänka på mitt lilla äventyr i USA förra vintern som tröst, och hoppas på att den här vintern kommer vara lika generös med spännande händelser. Då kanske jag klarar mig igenom även den här vintern i alla fall, trots allt.
En bänkrad i en rastlös sen april.
Västervik 2006.
Något som står mig mycket nära hjärtat är musik. Jag älskar att lyssna på all möjlig musik från flera olika genrer, men nåt har de alltid gemensamt - en text som talar till mig. Det kan visst hända att jag gillar en låt som har en bra melodi men en medioker text, men det är ganska sällan. Däremot så behöver inte en låt ha text för att vara bra, jag lyssnar ofta på instrumental musik. Men när texten i en låt liksom träffar rätt, något poetiskt och vackert, ja då blir jag helt enkelt störtförälskad.
Som med låten Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare) av Kent. Älska älska.
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Det är någonting i den här texten, tillsammans med den underbara melodin, som känns som förhoppningar, nostalgi, smärta och vänskap på samma gång. Som någon tittar bakåt på tiden då det var vi mot världen, du och jag, för alltid och för evigt. När framtiden ännu var oklar, full av möjligheter. Som den egentligen är nu, fast det inte riktigt känns så. Ibland tror jag inte att det kommer bli nåt av mig. Att jag inte är menad att ha ett yrke som känns meningsfullt, eller ens ha ett meningsfullt liv. Det är jag så himla himla rädd för. Att inte vara bra på någonting. Att bli lämnad ensam kvar. Hur ska man våga släppa taget om allt man vet då?
Början på något alldeles, alldeles underbart.
New York, vintern 2010.
Den här bloggen ska få agera milstolpe i mitt liv. Den ska vara början på något nytt. Den är tänkt som en dagbok, fast en sådan som alla kan läsa, till och med kommentera om de känner för det. Här kommer jag att skriva om allt som sker i mitt liv, och om allt som inte sker.
Idag förstod jag att jag behöver skriva av mig ibland, och varför då inte starta en blogg? Jag vill inte hålla på och censurera mitt liv (som en del bloggare kanske väljer att göra) utan här ska jag vara hundra procent ärlig. Om det är något som tråkar ut folk så bryr jag mig inte. Den här bloggen är för min egen skull, ingen annans.
Jag är ingen lycklig människa, fast nog försöker jag alltid vara glad, så gott det går. Jag har inte haft så mycket tur i mitt liv (men självklart finns de som haft det mycket värre än jag) och just nu så står mitt liv ganska stilla. Jag är 20 år gammal, men bor med min nyskilda pappa, 40 mil från min mamma som bor med sin nya sambo och hans barn. Jag vet inte riktigt i vilken riktning jag ska gå härnäst. Jag jobbade senast i september, längesen nu. Jag tog studenten i år, så man kan tycka att det är okej att vara lite bortkommen, lite rädd så här i början. Lite som Alice i underlandet, fast utan underlandet. Men det känns inte okej alls.
Men vem vet, kanske kommer det kännas lite mer okej snart. Alice fick sig ju ändå ett himla fint äventyr i underlandet till slut. Och om jag har tur, så kommer kanske även jag hitta vägen dit en dag.
