Vägen till underlandet

Idag ska jag träffa en mycket god vän till mig; Josefine. Hon har vackert blont hår och ett hjärta av guld. Vi bodde nästan grannar i en sisådär 18 år, men vi blev egentligen inte riktigt vänner förrän en ödesbestämd kväll i Oktober, 2004. Vi hade en gemensam vän som olyckligtvis nog råkat bjuda med både mig och Josefine på hennes hundpromenad den kvällen, men det gjorde ju inget tyckte vi. Jag tror att jag var lite nervös, eftersom jag säkert inte pratat med Josefine över huvud taget på flera år, så nog var det lite spänt i början när vi promenerade där längs vägen. Men så hände det något. Klick sade det, och så pratade Josefine och jag bara på, som om vi aldrig gjort något annat. Hon ville nämligen åka på språkresa till England sommaren därpå, men hade ingen att åka med. Och jag, som aldrig haft en tanke på språkresor förut, föreslog ivrigt att jag skulle följa med.

När jag kom hem den kvällen var jag alldeles uppspelt; mina föräldrar måste säkert ha undrat vad som flugit i mig egentligen. Fast det var ju inte så konstigt. Jag hade ju träffat personen som sedan skulle komma att bli en av mina allra närmsta vänner; den som skulle finnas där för mig och förstå mig när ingen annan gjorde det. En person som jag idag bryr mig så fruktansvärt mycket om att jag vill skydda henne från allt och alla som kan krossa hennes fina hjärta, fast jag vet att det inte går.

Tänk att hon bodde bara några meter ifrån mig hela den tiden; varför dröjde det egentligen 14 år innan vi blev vänner? Kanske var tiden inne då. Livet är allt bra konstigt ibland tycker jag. Men tur är väl det.